Har jag någonsin betytt något för någon? Jag har alltid betytt något för mig själv. Varför är det ens viktigt att varit någons absoluta något? Jag tror alla går och bär på sår från barndom, ungdomen eller unga vuxna år. Det kan vara små skrubbsår eller stora sår som aldrig riktigt fått tid att läka . Ens första sorg av besvikelse när ens så kallad orörda del av själen möter verkligheten. Mitt största sår i livet blev rädslan i att på riktigt inte få betyda något för någon. Omedvetet har den gnagt mig hur mycket jag än älskat mig själv hur mycket ens jag alltid varit av stor betydelse för mig själv. Har min själ alltid längtat efter att få vara någons största betydelse. Visst har jag fått upplevt den känslan gång på gång. Men den varar bara i dom stunder som varit , inte bara alltid. Relationer är små fragment av något som kallas kärlek av alla olika slag och former. Tomheten i det ligger i att som barn inte förstå det som ska stå en allra närmast inte såg en nog betydelsefull för att stanna kvar.  Den hårda läxan i att inte ens henne kunde man lita på. Jag sörjer inte henne så som person utan känslan av att min orörda själ fick ställa upp att vara någon för mig själv , en tid när jag inte förstod att den egentligen var en egen person fullt ut. Barn känner sig så sammanlänkade med sin omgivning, när det som är tryggt för det barnen oavsett om den är sund eller inte , när den tryggheten plötsligt försvinner och väljer att inte komma tbx skapar det så stark längtan att en dag då betyda ngt för ngn igen. 

I vuxna ögon förstår jag ju detta med att det inte var mitt fel att hon var sjuk och att hon inte kunde gjort på annat vis utifrån hennes förutsättning och förmåga. Jag har upplevt fantastiska relationer med andra människor, vänskap och kärlek . Kärleken till mina barn som är för alltid. Otroligt tacksam för det ! Men jag förstår det där lilla barnet som då inte förstod, där känslan fastnat som ett minne i kroppen, förlusten av sin orörda själ. Den djupa samhörighet mellan ett barn och hens mamma. Det naturliga bryta sig loss i tonåren där man tryggt förstod att föräldrarna alltid står kvar vad som än händer. Blev ett ofrivilligt adjö som aldrig riktigt kunde bli ett hej igen trots många försök. Som tur är har jag ju haft en annan trygg punkt det var nog först när den inte fanns mer i pappa som jag förstod att det lilla jaget så hårt kramla mig fast . Att hon alltid behövt stötta upp sig själv varit stark när hon egentligen inte behövt. För någon alltid redan fanns där.