Jag tror på sorg och saknad men inte på döden

Alla ska vi dö!
Ordet  är laddat och skrämmer oss för ingen vill ju lämna , ingen vet vad som händer sen eller ja jo, nära-döden-upplevelser är många och vittnar om liknande händelser. Men då man inte upplevt det själv skrämmer det att inte ha kontroll. Det skapar ångest och oro. 

Sorg är något vi alla har gemensamt , något som vi alla kommer att lida igenom. Den träffar olika men alla kommer att uppleva den. 

Men det finns något , vad jag tror , ja något annat än döden. Kalla den transformation eller att födas på nytt.

Innan vi ens föds genomgår vi transformation i livmodern, vi tillämpas det vi behöver utanför moderns trygga skapande bo. Lite så ser jag på livet , vi tillämpas det vi behöver inför nästa transformation, ett högre medvetande. Genom att vara just människa och allt vad det innebär, det tar nästan mer än ett halvt liv för att förstå sig på det kluriga i att vara människa. Ja och för en del av oss behöver vi göra denna resa många gånger. 

Jag sörjer min far som gick bort för snart 4 år sedan, det är lite först nu som jag glädjande kan se tillbaka på den tid vi fick. Med en nyfikenhet och fundera på vilken resa han är på nu? 

Jag tror att sorgen tog mig så hårt att jag blev helt lamslagen inför livet. Jag förlorade helt fotfästet om mig själv. Men den gjorde något med mig som också lärde mig att se andra i sorg , att våga stå där. Våga se tiden här , tiden efter och före från ett annat perspektiv. 

Livet är viktigt även när det inte känns bra , det ger oss kunskap om oss själva och andra som vi behöver. Sånt man inte kan förstå om man inte upplever dom själv. Man kan inte läsa sig till sånt. Kan kännas orättvist och onödigt att vi ska behöva gå igenom sånt som gör så ont i oss. Men livet ger oss ljus också, det är nyanserna i mörkret och ljuset som formar oss till ömhet, ödmjukhet och förståelse. Det som gör ont måste få tas om hand det som gör ont i själen, framförallt.